Jakob blir genom hustrun Anna Olofsdotter ägare till Öckerö Sörgård jämte egendom i Björlanda Sc . Guseby vid giftemålet. Jakob blir socknens förste Nämndeman 1684. Han lämnade denna syssla efter 36 år 1720. Den 8:e Oktober 1696 hemsöks Sörgård av vådeld. Våren 1717 bränner Tordensskjölds folk Sörgård. Öckerö Sockens första kyrkobok var en gåva av honom.citat ur inledninge av densamma: "Thenna Bok är förährad till Öckerö Kiörckia af wälborne Jacob Rasmusson, då för tijden Strandfougde och Kiörkiewärdh dersammestedz, hwaruthinnan annoteras skole de som födes och döpas, Gifwa sigh i Echteskap, och om åhret blifwa döde, Jämwäll de Personers Nampn, som gifwa någon Heders Gåfwa till Kiörkian och det Gemenha bästa, i Sönnerhet till en Klåckas upkiöpande och anförskaffande, emedhan nu för tijdhen ingen fins, Hwilkas Nampn skole upläsas å predijkstohlen, Hwar Ny Åhrs dagh, Men de som förähra något till Gudstienst, det Gemenha bästa sampt till åfwanbem. Klåckas upkiöpande, dheras nampn Skole iche allenast upnämbnas, den samme Söndagh dhe sådant gifwa förste gång till Heder och ähreminne män och andra gången upräcknas alla tillhoope på Ny åhrs dagen åhrligen efter Hans Högwärdighets Biskopens Högwärdige och Höglärde Dr. Mag. Daniel Wallerius anordning." Ur Henriks bok: "Jacob Rasmusson kom till Öckerö Sörgård vid sitt gifte med Anna Olsdotter. Möjligen var det han som var dräng där året innan. Han kom från Nortagene i Säve och var son till slottsfogden på Bohus och häradshövdingen över Norska Hisingen, Rasmus Jöns-son. Släkten använde namnet Nordtman. Det var alltså inget militärt namn som Jacobs son Per antog i tjänsten. Rasmus Jönsson använde det i sitt sigill. Jacob använde det 1686 vid underskrift av mantalslängden, och en gång i en domboksanteckning. Sonen Per kallade sig Nordtman redan innan han blev löjtnant. Även dottern Anna kallades med sitt släktnamn ibland. Den enda släkten med namnet Nordtman i Bohuslän under 1600-talet var den efter lagmannen Jöns Christensson, som namnet till trots sägs ha kommit från Sverige. Han hade en son som hette Jans Jansson Nordtman och var kyrkoherde i Foss (f ö. säte för den norra delen av lagmansområdet). Lagmannen hade även sönerna Erik och Rasmus, vilka var skeppare under de första årtiondena av 1600-talet. Slottsfogden bör ha varit son till kyrkoherde Jöns Nordtman i Foss. Efter övergången till Sverige 1658 fortsatte Rasmus bara med att vara befallningsman på Västra Hisingen ("ridefogde" under den danska tiden). Han hade kunglig fullmakt i tre perioder, först till hösten 1669, sedan hösten 1672 till någon gång under 1673, och sist 7 maj 1676 till våren 1679. Mera om släkten finns att läsa i ett häfte som jag skrivit och som finns på hembygdsgården på Öckerö, den gård där Jacob Rasmusson och hans släkt bodde. Det finns mycket att säga om den stridbare Rasmus Jönsson, som var den enskilde person som upptog flest sidor i domboken under l600-talet. Vad Rasmus fick uppleva under kriget 1676-79 framgår också av kapitlet om krig, sid. 129. Här skall bara nämnas att Rasmus Jansson också hade en syster. Det var Karin Jansdotter, gift med kyrkoherde Kolleback. Efter dennes bortgång flyttade hon till Stora Tumlehed, där hon bodde till sin död efter 1709. Efter henne fortlevde släkten genom söner och döttrar i Torslanda, vilka var framstående sjöfartsfolk och ståndspersoner. Sonen Jöns var skeppare och bodde i Torslanda Öster-gård efter giftermålet 1697, och sedan, efter en tid i Göteborg, i Amhult Uppegård. Han var "sjöfaren" och 36 år gammal vid mönstringen 1702. Henrik Kolleback föddes 1665 eller 1669 och var skeppare i Lilla Tumlehed, dit han gifte sig 1697. År 1717 anges i mönstringsrullan att han varit borgare sedan 1705 och därför uteslutits ur rullan. Katarina gifte sig med skepparen Erik Andersson 1698 och bodde med honom i Torslanda Östergård. Jacob var ungefär 27 år när han gifte sig. Vid den tiden var han också skeppare. År 1674 var han i Malmö med sin skuta på 8 läster. Året därpå seglade han från Kungälv till Malmö och passerade Öresund den 6 april på nervägen, och den 23 april på uppvä-gen. Så småningom upphörde han med fraktfarten. Det var mycket annat som han behövde ägna sig åt. Förutom att sköta gården hade han tjänsten som strandfogde efter Per Nilsson. Han nämns som sådan åtminstone mellan 1676 och 1693. Han var dessutom kyrkvärd, troligen från 1680 (då han börjar nämnas som underskrivare av uppgifterna till mantalslängderna) och till 1687. Det året tog Olof Olsson i Gårda över. Angående underskrifterna till mantalslängderna fortsatte de ända till 1720, med undantag av åren 1689-90. Och så var han nämndeman från 1684 till 1720. Jacob tog över det uppdra-get efter sin styvsysters man Jacob Henriksson i Aröd, som var sjuk, men även med hänvisning till att Öckerö aldrig haft någon nämndeman, trots att det ligger "längst ut på landet". Troligen spelade det in att han var släkt också. Jacob utsågs till nämndeman den 10 mars, men inte förrän vid sommartinget den 5 juni fick han avlägga eden med hand å bok, och ta säte i rätten. Jacobs hustru Anna dog någon gång efter 1675. Vad det blev av hennes och Per Nilssons barn är obekant. Inte heller vet vi om hon och Jacob fick några barn tillsammans. Jacob gifte om sig med Kerstin Andersdotter omkring 1678. Även hon hade varit gift innan, och hade en son, Hans Andersson. Förmyndare för honom var Anders Jonsson på Öckerö och Per Persson och Olof Olsson på Björkö. Vem Kerstins man var och varifrån hon själv kom är osäkert, men olika uppgifter pekar åt Ryd och Kalven. Kerstins åldersuppgift när hon dog var så exakt att man kan säga att hon måste ha varit från Öckerö eller Torslanda. Hennes fadderskap bestämdes säkert till största delen av släktrelationer och inte hennes ställning som ståndsperson. De allra flesta barndop då för tiden gjordes med släktingar som faddrar. De få gånger en ståndsperson var fadder i kraft av sin ställning och inte på grund av släktskap var när han eller hon var fadder åt någon annan ståndsperson. Jacob och Kerstin fick barnen Anna (troligen 1678), Anders (1680), Karin (1681), Per (1684), Anders (1686), Påvel (1687) och Anna (1690). Möjligen var det bara en Anders. Det finns två oberoende anteckningar 1704 om en Anders Jacobsson på Öckerö. Den ena är i kyrkoräkenskaperna, och den andra i mönstringslistorna, lustigt nog samma dag. Det var fredagen den 9 september 1704. Anders gav 16 öre till kyrkan för att få välgång under sin riskfyllda tjänstgöring, och så seglade han in till Göteborg och an-mälde sig till tjänst på krejaren Vita Duvan under skeppare Mattias Båtman. Anders upp-gavs då vara 23 år och befaren, varför det verkar mindre troligt att det var den Anders som var född 1686. Det stämmer bra med två Anders att äldste sonen fick namnet Anders efter Kerstins förste man3. Tyvärr gick det trots offergåvan inte så bra för Anders. Han måste ha dött ung, då han inte nämns som arvinge efter Jacob. Något om den yngre Anders finns inte nämnt i källorna. Den äldsta dottern hade namn efter Jacobs första hustru Anna, men hon dog 1685. Påvel hade kanske namn efter be-fallningsmannen Påvel Svensson Bånge som tjänstgjorde en tid efter Jacobs för Rasmus Jansson. Det var kanske han som gav namn åt Bångegården. Det har inte gått att hitta något släktsamband med någon Påvel. Den yngsta Anna gifte sig 1710 med nämnde-mannen Hans Svensson och flyttade till honom i Askesby i Säve." Utdrag från Henriks Bok: Jacob Rasmusson kom till Öckerö Sörgård vid sitt gifte med Anna Olsdotter. Möjligen var det han som var dräng där året innan. Han kom från Nortagene i Säve och var son till slottsfogden på Bohus och häradshövdingen över Norska Hisingen, Rasmus Jöns-son. Släkten använde namnet Nordtman. Det var alltså inget militärt namn som Jacobs son Per antog i tjänsten. Rasmus Jönsson använde det i sitt sigill. Jacob använde det 1686 vid underskrift av mantalslängden, och en gång i en domboksanteckning. Sonen Per kallade sig Nordtman redan innan han blev löjtnant. Även dottern Anna kallades med sitt släktnamn ibland. Den enda släkten med namnet Nordtman i Bohuslän under 1600-talet var den efter lagmannen Jöns Christensson, som namnet till trots sägs ha kommit från Sverige. Han hade en son som hette Jans Jansson Nordtman och var kyrkoherde i Foss (f ö. säte för den norra delen av lagmansområdet). Lagmannen hade även sönerna Erik och Rasmus, vilka var skeppare under de första årtiondena av 1600-talet.
Utdrag från Öckerö Kyrkobok: Anno 1736 "Dn 4de Decembr: afled gamla Nämndemannen Jacob Rasmusson och begrofs dn 12te ejusdem Har lefwat en hög ållder til 90 åhr och 5 Månader och blef begrafwen i Kyrckian."

Ur Henriks bok: " År 1652 delade Per gården med brodern Nils Nilsson. Vad denne gjorde och var han blev av sedan är obekant. De fyra döttrarna till kyrkoherden sägs i ett gammalt herdaminne ha blivit gifta med öbönder och ha många efterlevande barn. Vi har redan träffat på Malin som gifte sig till Ryd 1639, och Ingeborg som gifte sig till Öckerö Norgård strax före 1650. En av de övriga gifte sig med en Anders på Hönö 1634. Vem denne Anders var är inte säkerställt. Den ende som enligt mantalslängderna kan komma ifråga, förutom drängar och husmän, är Anders Sörensson i Gårda. Det finns emellertid inga uppgifter om hans hustru eller barn som kan ge klarhet. Anders Sörenssons hustru hette dock Maret, vilket också kyrkoherdens ena dotter gjorde, även om namnet stavas Margren i epitafiet. Namnet Nils verkar inte ha förekommit i Gårda senare, och det går inte att få fram fadderförbindelser som kan visa hur det var. Den fjärde dottern Anna får vi lämna helt därhän. Per Nilsson blev liksom fadern skeppare. Mellan 1650 och 1660 finns ganska många tullnotiser om honom. Skutan var på 12 läster. Kanske det var faderns som han övertog. Han började segla redan innan han tog över gården. Det finns en anteckning i Öresundstullen från 1643 som inte kan avse någon annan än Per på Öckerö. Den 29 juni passerade han då på väg från Malmö till Norge med malt. År 1651 seglade han ut för året så sent som den 22 maj. Nästa år kom han iväg redan den 5 mars. Därefter gick han sannolikt upp och lastade timmer, som han förde ner till Hamburg. I alla fall kom han hem därifrån den 30 juni befraktad med bl.a. franskt vin för Hans Kruse i Marstrand. Per hann sedan med åtminstone en resa till det året År 1653 gick Per på våren direkt till Köpenhamn och hämtade 485 tunnor malt till Bohus. Denna stora mängd har han sannolikt inte transporterat på en gång. En läst betydde 12 tunnor. Om inte malttunnorna var extra små skulle det stämma med tre eller fyra resor. Han kom hem den 8 april och betalade den årliga tullen i efterskott den 14 april. Tre dagar därefter fick Per betalt på Bohus fästning. Han fick 40 riksdaler, motsvarande 40.000 kronor nu. Per fortsatte i kronans tjänst det året. Den 15 juni var han på slottet och fick 50 riksdaler för att ha fört 150 båtsmän därifrån till flottan i Köpenhamn. Per Nilsson gjorde två timmerresor 1655 och 1657. Året däremellan gick han från Göteborg med salt och kom till Öresund den 8 maj. Saltet förde han till Kalmar och passerade samma ställe på återvägen den 6 juni med svenskt gods. Detta år betalade han inte för årets första resa förrän den 18 augusti. Det gick väl att betala i efterskott om det var nödvändigt. År 1659 hann Per inte segla hem från Köpenhamn i tid, utan blev liggande för vintern. Kanske krigstillståndet också spelade in. Hur som helst kunde han inte kvittera ut skutan med vinterlägespengar förrän den 27 mars 1660. Det är dock inte säkert att han fick hem skutan i användbart skick. Varför det går att säga så kommer att framgå av det som följer. Ungefär samtidigt som vinterläget användes Pers skuta till kronans tjänst, varvid den led skeppsbrott och förstördes. Redan för år 1659 fick han nedsättning av skatten av denna orsak. I ett intyg från Harald Stake den 18 november 1662 heter det att strandfogden Per Nilsson i kronans tjänst "bortmist sin farkost, som elliest sedermera genom skiepsbrud taget een obotelig skadhe, och dher igienum uthi stoor armodh kommen". Per fick alltså på grund av detta avkortning på skatten i flera år. Man ser hur beroende öborna var av sjöfarten för sitt uppehälle. Det nämndes att Per var strandfogde. Det var han direkt efter Olof Bryngelsson på Björkö som dog 1657, och han höll på till sin egen död 1668. Inom det kyrkliga området var Per kyrkvärd, åtminstone från 1662. Bland annat nämns han som sådan i samband med begravningen av Erik Larsson i Röd 1666. Tjänsten som strandfogde avlönades med nedsättning av skatten för den egna gården, men också mottagande av motsvarande skatt från Olof Bryngelssons gård i Lexby. För kyrkvärdskapet fick Per del av skatten från först Hult, sedan Öckerö Norgård. Per dog 1668. Han kan då inte ha varit särskilt gammal. Änkan lämnades ensam med "många små barn". Detta och flera års missväxt renderade henne nedsättning av skatten. Vem var nu Pers änka?2 Jo, hon hette Anna och var dotter till Olof Bryngelsson på Björkö. I en domboksanteckning nämns "Per Nilssons arvingar" i samband med arv efter Olof Bryngelsson. Änkan Anna nämns dessutom med förnamn i mantalslängderna från 1669, och i avkortningslängderna enligt ovan. Ett bevis för att Pers änka hette Anna och inte Kerstin är också huvudtiondet 1673. Det motsvarar vigsellängderna. Där sägs det att Jacob Rasmusson och Anna Olsdotter på Öckerö gifte sig, och man betalade endast för mannen. Det betyder att han gifte sig för första gången, men att hon varit gift tidigare. Yrkesmässigt stämmer det bra också. Vi har sett att Per förde båtsman till Köpenhamn 1653. Han gjorde det i samarbete med Olof Bryngelsson på Björkö. De tog 150 man var sin skuta. Båda var alltså skeppare. Per övertog dessutom strandfogdetjänsten efter sin svärfar."